Nu har jag tagit upp det jag saknat i mitt liv - promenerandet!

Förr, innan jag flyttade in till stan och innan det blev sådär stressigt som vi har det i städer (nåja, det kanske inte gäller om man bor på Nymåla .. kanske är mer storstadssyndrom...) så brukade jag promenixa nästan varje dag. Nu har det blivit jättesällan. Dumt!

Nu är ju i alla fall våren här och jag drabbades av nån form av kryp i kroppen. Jag vill ha ett hus med trädgård så jag kan vara ute och grejsa när jag är ledig. Här där jag bor nu blir jag klar på nolltid med krattningen och nedknipsning av gamla växter. Sen har jag liksom inte nåt att göra och jag vill vara ute. Min före detta svärfar brukade säga att "det är ju träligt att bara gå ut och ställa sej" och med det menade han att det är trivsamt med ett projekt.

I brist på trädgård (och tack alla ni som har erbjudit mej att få komma hem och kratta hos er) har jag i alla fall hävt mej ur sängen på morron och traskat en sväng före jobbet. Jag känner att jag blir mer lätthanterlig när jag gör det. Både för mej själv och för andra.

Nu har jag just kommit hem från en liten sväng. Har hunnit duscha och borsta tänderna, stoppat in i diskmaskinen, varit ut med soporna och fixat kaffe. Ligger i sängen igen med kaffe och dator och funderar på om man kanske ska ta en sväng till när den här trötta killen (som ligger under täcke och kuddar och gömmer sej för ljudet från när jag skriver) vaknar till liv.

Måtte jag få tag på den där trädgården snart, jag är rädd att jag kommer att få byta ut höftkulorna pga utslitning annars...