En ansvarsfull bloggare som man är har jag idag fattat beslutet att ta bort 2 av de inlägg som har lockat flest besökare till min blogg.

De är från maj och september 2009 och handlade om en herre som kontaktade mej ang eventuellt jobb. Eftersom han var lite hemlig om vad det rörde sej om och eftersom jag till sist av en slump fick reda på vad det rörde sej om så valde jag att blogga om det. Jag gjorde liksom en lite rolig grej av det hela men när jag har sett hur många det är som söker på karln namn så insåg jag att jag inte alls har någon rätt att lämna ut honom så här.

Jag ber härmed om ursäkt och hoppas att det lyckas bättre för John Rickard nu.
Det var inte alls nåt fel på själva jobbet, det var bara hemlighetsmakeriet som gjorde mej bloggsugen...

Inget illa menat, kanske lite omoget från min sida och som sagt:

Ber om ursäkt!

Men ååå vad obehaglig jag känner mej nu.

Jag är trött och kulen, men är samtidigt rastlös. Så trött/kulen att jag inte orkar lämna soffan men så rastlös att jag inte orkar koncentrera mej på nåt på teve utan zappar mellan kanalerna. Samtidigt har jag datorn i knät och försöker läsa om elendet i Japan, samtidigt som jag har återupptagit mitt spelande i Cityville på Facebook. Det är så tråkigt att jag tröttnar efter några minuter men sen återvänder jag efter nån timme och försöker ta nya tag igen för att lika snabbt ledsna.

Jag har lite taskig aptit sen några dagar och inget smakar gott. Ändå är jag liksom sugen på nåt och testar att äta både det ena och det andra för att konstatera att jag inte är så sugen ändå....

Jag börjar fundera på om jag skulle vinna på att göra kväller på rikigt och helt enkelt hoppa i säng för precis så här brukar jag bli när jag är övertrött!

I går morse var förvirringen total här hemma.

Den snygge sa nåt i stil med "ja, vad ÄR klockan nu då?" och jag hajade ju direkt att han snackade om den s.k Sommartiden.

Min dotters farfarsfar -Lennart, struntade redan på sin tid i att ställa om klockan till sommartid och därför blev det väl på sätt och vis lite förvirrat då någon frågade honom vad klockan var. Efter lite trasslande brukade folk komma på att han inte hade ställt om klockan efter sommartiden och upplyste honom om att hans klocka gick en timme fel. "-Ja, enligt den där jävla TOKTIDEN ja!" sa Lennart och fortsatte skita i att ställa om klockan.

Lennart är lite av en förebild för mej när det gäller just det här för jag tycker också att det är ett jävla joll!

Nåja, eftersom han som är så snygg hade tagit upp frågan så var det ju bara att försöka lista ut åt vilket håll visarna skulle vridas. Nån har sagt nåt till mej om trädgårdsmöbler och att det är så LÄTT att veta hur man ska ställa om klockan om man tänker på dem. Den snygge kom på att dator och mobiltelefonerna borde ställa om sej själva och med det så struntade vi i åt vilket håll klockorna skulle ställas och gick ner för att äta frukost. Oxfilé provencale... Ja, sover man länge är det ju lika bra att gå direkt på lite tyngre frulle :o)

Då får vi syn på vägguret i köket. Det visar samma tid som mobilerna... som ju borde ha justerats automatiskt!!

Ah, det var visst inte den här helgen man skulle vrida om klockorna och med andra ord kommer denna historia att upprepas om några helger.

Jippi!

I flera veckor har jag varit supersugen på Smörgåstårta och dottern har en längre tid tjatat på mej att jag ska göra Pölsa.

Jag äter inte Pölsa själv men hon minns att jag gjorde en rejäl laddning med Pölsa när hon var liten en gång. Vi hade fått en hel del älgkött och vissa delar gick alltså till detta storkok.

Igår var det en sån där flängig dag. Först sov jag taskigt på natten, sen jobbade jag mellan halv 8 och 4. Efter det var det raka spåret till min egen firma där jag och dottern sammanstrålade över lite soppa samtidigt som jag rörde ihop ett gäng peelingburkar och packade det sista inför kvällens jippo -Tjejkvällen på IOGT/NTO i Lynäs. En synnerligen lyckad afton måste jag säga!

Jag sålde hemkokat och dottern visade upp sitt UF-företag. Tidningen var där och kolla här vem som kom med på bild!

Jennie Jonsson med UF- Märkvärdigt. Cad-designade smycken är affärsidén.

Efter avslutade affärer skjutsade jag hem ungen för att själv återvända till firman en stund, hade en beställning med grejor som måste iväg till Piteå snarast. Eftersom det fattades lite grejs till den beställningen slank jag in på Krukmakeri & Hantverk för att låna lite saker av mej själv.

Vi är ett gäng som driver denna butik som en ekonomisk förening och som goda företagare/föreningsmänniskor vi är har vi möte en gång i månaden. Där under dessa möten löses problem, käcks idéer och ätes det gott fika! Jag hade totalt bommat att det var möte i går kväll och fick skämmas lite för det men som tur var för mej var två av damerna kvar i butiken när jag kom åkande. OCH kvar fanns också en smaskig bit smörgåstårta!!! Snacka om att den satt fint!

Jag glufsade i mej 2 rejäla bitar och stoppade sen in resten i kylen så att det skulle finnas kvar till den som jobbade idag. -Det var min granne som är gift med hon som skapat smörgåstårtan.

I morse när jag åkte till jobbet mötte jag grannen och jycken och meddelade honom att han verkligen hade nåt att se fram emot och då berättade han att nu stog hustrun och gjorde Pölsa!!! Jag var ju inte sämre än att jag berättade att dottern ÄLSKAR Pölsa och jajamen, när jag kom hem från jobbet stod det en redig burk m nykokt Pölsa på bron.

Ungen var lyrisk och jag med för jag åt fiskbullar :o)

Jag är i alla fall helt övertygad om att jag har världens bästa grannar!

Jag och den snygge var slitna i lördags kväll och somnade snabbt som tusan. Jag sov nog sådär 4 sekunder efter jag lagt mej och ni vet hur det är när man är sådär trött. -Man börjar liksom drömma innan man har somnat!

Jag körde en favorit i repris, jag drömde att jag skulle gå ner för en trappa och ramlade utför det sista trappsteget. Alltså ryckte jag till så hela sängen skakade.

Jag kände visst att jag måste förklara mej så jag sa:

"Jag ramlade utför en trapp..." ut i det tysta sovrummet.

Den snygge svarade:

"jaha"

...

Nu har man ju tagit sej igenom några lördagskvällar med Melodifestival och det hänger på folket vilka låtar som går vidare.

I den första deltävlingen ringde jag och röstade på Dilba.

Dilba fick minst antal röster.

Då skulle man ju kunna tro att jag har lite taskig smak då men se då är det flera som lider av den åkomman. Dilbas låt visade sej vara den mest nedladdade låten av den omgångens låtar.

Minns ni den inte?

Här är den:

Min motivering är att den är så jädra snärtig! Värsta Madonnalåten och eftersom jag är en inbiten Madonnafan sen unga år (nåja, hon var bättre förr...) och bara sådär i förbigående måste jag ju nämna att jag minsann varit på Madonnakonsert i Göteborg! -blond ambition tour, 1990. Sketabra det!

Jo, men sen har ju lördagarna rullat på här och för nån vecka sen var det dags för Babsan att få framföra sitt bidrag.

Redan då jag fick höra att Babsan skulle vara med började jag muttra saker som "men vafan ska det vara en massa såna där tramsbidrag med för?!" Alltså, jag menar... det är ju en seriös tävling det här och så ska det vara farbröder i rosa peruk och klackskor med. Blah!

Japp, så tog Babsan plats på scen.

Ge mej en spanior framförde han/hon och FY FAN VAD BRA!!!

Texten är underbar, koreografin sitter som en fläskläpp, melodin är som en äkta schlager ska vara och det är bara skitbra!

Gick hon vidare?

Nope.

Ok, här är Babsan också då:

I kväll är dags igen. Hurra!

För en hel del år sen, då när både jag och en av bröderna fortfarande bodde kvar hemma hos mor och far... då kom vi på att vi hade ett gemensamt intresse.

Fantomen, hette det intresset och eftersom vi båda gillade den tidningen beslutade vi oss för att köpa oss en prenumeration. Brorsan var väl egentligen något för gammal för att läsa Fantomen och jag ville liksom inte heller stoltsera med mitt namn på tidningen. Vi beslutade oss för att använda en pseudonym;
Hidlof Snurbart c/o Löfgren fick det bli och alla var glada och nöjda.

Anledningen till att jag kom på det här nu var för jag sprang på en gammal kompis härom dan och hon har berättat följande för mej...

Hon hade skickat efter lite grejor via postorder men ångrade sej så där hastigt och lustigt och ringde för att avbeställa sina grejor.

Hon heter Anna i andra namn min kompis men det är det aldrig nån som kallar henne för. Ja, ni vet hur det ser ut på vissa brev och paket man får... hela namnet är med och man fattar nästan inte vem det är till. I mitt fall kan det tex stå Annica Viola Löfgren... ingen har någonsin stavat mitt namn med C, ett tag stavades det med K... Nåja, min kompis avbeställde sina grejor och allt var frid och fröjd.

...Tills hon fick nästa katalog. Något måste ha blivit lite fel vid hennes avbeställning för på adresslappens namnrad stod det

"Anna annullera ordern Olsson"

Det är rätt anonymt tycker jag :o)

Men idag har det då varit en synnerligen dyster dag vad det gäller mat får man väl lov att säga.

Först sov jag över så jag hann inte ta med mej en kopp kaffe i bilen ens. På jobbet har jag av någon outgrundlig anledning ICAs pulverkaffe. -Helt odrickbart! Det luktar inte ens kaffe men vid halv 9 klämde jag i mej detta "kaffe" och 2 kokta ägg. Det gör jag vid varje morgonfika så det är inte nåt konstigt alls med det.

12 är det lunchdags. Jag hade mej mej en all inclusiverätt bestånde av broccolilåda med skinka, tomater och ost. Rätt mumsigt i vanliga fall men den här gången hade jag lyckats överkoka broccolin och överstekt skinkan. Snuskigt värre.

Efter det var det dags för det sk kaffet och en krämkaka som jag trixade till i går kväll och i morse (istället för att dricka kaffe...). Den var inte den godaste krämkaka jag har ätit men den var bättre än all inclusivelådan.

Dottern och jag trasslade med papper på firman i kväll och eftersom hon skulle ut och äta med kompisar på den lokala kinarestaurangen så snappade jag åt mej en låda från frysen. En sk. surpriselåda!

Surprisen visade sej vara en skapelse som ska påminna om makaronilåda (jag gillar gratänger, lådor, all inclusive...) nu hade pastan smitit upp ur det andra och efter att ha mickrat det hela i sådär 8 minuter på full fart var ca 40% av makaronerna lika hårda som innan de blev kokade. Knapriga och nu även lite brända. Det var broccoli i den här rätten med och eftersom jag knäckte mej lite på matlådan till lunch så blev det inte nåt hurra för den här broccolin heller. Jag kastade det mesta.

Till sist har jag i alla fall kommit hem och insåg att jag var hungrig. Orkade inte fixa nåt så jag öppnade frysen och kikade runt. Eftersom jag frostade av frysen igår kväll så hade jag skaplig koll på utbudet och valde en pizza som jag och den snygge bakade förra helgen.

Vi har rätt olika smak han och jag så därför gjorde vi en varsin pizza då. Sen gjorde jag en plåt med det som blev över för kommande behov och därför hade jag nu en bit med salami, pesto, kalkon, banan, curry, räkor, rå lök och såklart hemmagjort tomatsås med vitlök och rosmarin och sen en massa ost.

Den vann inte på att frysas. Bananerna såg ut som snorklickar, peston luktade skumt ihop med curryn, räkorna hade nästan förintats efter att ha varit frysta, gräddats, frysts, micrats.. Man ska för övrigt inte micra pizza för då blir botten degig. Jajamen, den blev jättedegig.

Jag kastade det mesta.

Men i alla fall... Kossan.

Mannen som myntade de fina orden i rubriken sa dessa då vi var ett gäng som hade varit i Stockholm på mässa och jobbat/sålt en hel helg. På väg hem på söndag kväll var alla vrålhungriga och när frågan om vad alla ville äta svarade han utan att fundera "Jag vill ha en halv ko som står med sås upp till knäna". Beskrivande...

Nåt sånt är det jag vill ha i morgon kväll i alla fall.