Året var 1989 och jag hade fattat det svåra beslutet att sälja min första bil, en bubbla, och istället köpa en gammal fin PV, modell 60-tal, av en släkting.

PVn var enligt sambon lite mer krocksäker än bubblan och eftersom jag har växt upp med en far som gillar veteranbilar så föll jag direkt för bilen när släktingarna började plocka fram "lull-lull" som takräcke och lyktskydd i bambu. Den var otroligt fin! Vit.

Dagen då jag hämtade hem den var det blixthalka och det väglaget höll i sej alla de tre dagarna jag hade bilen. På dag 3 packade jag in katterna Lisa och Sluggo i bilen och tog vägen över "skogberget" in till Söderhamn. Bilen var stor som ett skepp när man var van den lilla bubblan och när jag fick möte koncentrerade jag mej visst lite mera på att hitta rätt knapp på govet för att blända av helljuset, än att kolla på vägen.

Plötsligt tog det tvärstopp! En gigantisk gran hade blåst över vägen och så var det färdigåkt.

Det var flera som inte hade full koll framåt för när jag satt mej i bilen igen efter att lirkat loss de vettskrämda katterna från golvet, ruskade det till i bilen. Det var syrrans gamla, för länge sedan pensionerade, magister som med full fart kört in i mej och PVn. Gubben var tydligen också lätt förvånad över det abrupta slutet på färden för han satt kvar i bilen med händerna prydligt 10 i 2 på ratten och med lätt gas när jag klättrade ut över hans motorhuv.

Av PVn var det bara skrot kvar men jag och katterna klarade oss helskinnade. De katterna uppskattade förresten aldrig en bilutflykt mera...

MEN, BUBBLAN!!!
Jo, jag sålde den alltså. Med samma sorg i hjärtat som jag förstår att min släkting hade när hon sålde PVn till mej, lämnade jag ifrån mej nycklarna till damen som med hjälp av sin bror varit och provåkt, och bestämt sej för att köpa den för 2000:- Att bromsarna var dåliga och att ett framlyse behövde fixas var saker jag visste om, så det berättade jag -ärlig som jag är. Att det var betydligt allvarligare fel på bilen hade sambon valt att tiga om.

En månad senare jobbade jag som vanligt i charken på Domus och vi hade riktig helgrusning när jag upptäckte att en herre kastade onda ögat på mej. När jag kom åt hans håll för att snappa åt mej en nygrillad kyckling åt en kund frågade han om det var jag som var Anniqa. Jo, det kunde man ju inte neka till... Det visade sej att han var sambo med damen som köpt min bil och att han just den dan varit och besiktat den.

Bilen var visst totalt sönderrostad och han hade med nöd och näppe fått köra den hem. Pinsamt! Jag fick ringa och försäkra damen om att jag inte hade en aning om i hur dåligt skick den var och det slutade med att hon bara behöll den utan att bråka med mej. Jag kände mej dum men samtidigt lite så där egoistiskt glad över att jag hunnit sälja den.

Under årens lopp har jag ofta tänkt på min första bil. Den var lite speciell eftersom jag hade piffat till den med hjälp av en rosa sprayburk en dag när jag behövde muntra upp mej (jag hade varit till en sadistisk frisör som klippt min lugg åt helvete för kort). Inte ett enda kort har jag haft på bilen och jag har varit övertygad om att den varit skrotad eller överrisad i skogen sen lång tid tillbaka.

DÅ ringer brorsan och säger att bubblan är till salu! Se och förundras!

Tänkte att det är dags att presentera en av mina äldsta vänner.

Denna fina tomte har jag fått efter min mormor och tavlan hängde på hennes toalett under hela min uppväxt. Det är morfars syster Elsa Angemar som har målat den och jag var redan som liten tös oerhört impad av benen på tomten och spolningsanordningen på toaletten.

Egentligen behöver man inte säga så mycket mera. Vi låter bilden tala för sej själv.