Nu ska jag tala lite om kärlek.

Om man älskar nån så är det ju känslan av samhörighet och trivsel som är viktigast. Efter den första förälskelsen så vågar man jangsera lite. Man kanske hasar runt mera i mysbrallor och storskjortan än man gjorde i början, man äter vitlök för man tycker det är gott och struntar i konsekvenserna. Man vågar ha olika åsikter och ryker då och då ihop men inte är det hela världen, man håller ihop i alla fall.

Samma sak är det med en bil. Man växer liksom samman till ett "vi" och bilen accepterar att man inte alltid kör på det mest bensinsnåla sättet, att man då och då råkar komma nära en trottoarkant och att man tycker det är viktigare med spolarvätska än ny olja i bilen. Såna saker lär sej en gammal bil att tåla för att man är ett team.

Den som äger bilen får mindre och mindre den där känslan av att man äger en sak och mer och mer känslan av att det finns en själ där inne och att man inte alls ska ta för givet att den startar varje morgon. Man lär sej att känna en stark tacksamhet de dagar den gör det och man inser hur jävla förbannad och frustrerad man blir när den inte gör det. Sen, när felet är avhjälpt, bilen har fått en ny startmotor, nytt batteri eller vad det nu var som tramsade den här gången så bara äääälskar man ju det gamla skrället igen och vill inte ha nån annan. -Även om det finns mycket finare och fränare bilar. Nä, är man ett par så är man.

Sen har vi ju det här med att komma till en gräns, droppen som får bägaren att rinna över, när man så att säga börjar fundera på att göra slut.

Det kan vara efter år av slitage som det plötsligt händer nåt litet som liksom öppnar upp ögonen på en och man inser att man skulle kunna ha det mycket bättre. Man börjar fundera på om inte gräset är lite grönare på andra sidan, om det finns andra bilar som inte stänger av strömmen helt varje gång man vrider av tändningen, som inte saknar avgasrör, som orkar backa också och inte bara åka framåt, som har fungerande radio varje gång man knäpper på radion och inte bara efter ett ordentligt hamrande på instrumentbrädan för att få den glappa kontakten i rätt läge.

Idag kände jag för första gången på allvar att den gränsen faktiskt börjar närma sej och jag överväger på stort allvar att köpa mej en annan bil. En mera pålitlig modell som inte gör som den jag har nu gjorde idag. Självdör så fort man närmar sej ett rödljus eller en korsning och som hackar och hostar värre än jag själv i förkylningstider.

Nu har vi ju det här med kärleken till en Volvo då. Var finns Du som kan bortse från små skavanker och som skulle kunna ta dej an uppgiften att sköta om en lätt funktionshindrad gammal Volvo. Hör av dej för snart kan fanskapet var till salu.

Här står den i kvällssolen utan att bländas det minsta. Säga vad man vill om ovaxade bilar men de är vilsamma för ögat att titta på.