När jag var liten hade jag ljust långt hår. Jag minns att jag hade en plan på att jag skulle ha lika långt hår som Rapunsel.

Rapunsel var min favoritsaga (den och mästerkatten i stövlar) och för den som inte vet nåt om den sagan så kan jag berätta att den handlar om en prinsessa, som heter Rapunsel, som blir inlåst i ett högt torn av nån elak kärring. -Eventuellt en styvmor... Och så kommer prince charming på sin vita häst och blir såklart oerhört förälskad i Rapunsel.

Jäntan har superlångt hår och därför ropar prince charming "Rapunsel, Rapunsel... släpp ner ditt långa hår...." och då kastar Rapunsel ner sina flätor till gossen så han kan klättra upp och de kan bli kära i varann och planera flykten.

Det här får ju såklart den elaka kärringen reda på och hon fintar Rapunsel så hon kastar ner sina flätor till henne istället och sen har jag för mej att tanten kapar håret på flickstackarn och man blir ARG... Jag minns inte hur det slutar men är det inte så i sagorna att det slutar med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar..."

Nåja, jag satt i alla fall och drömde om riktigt långt hår och om man lutade skallen bakåt allt vad nacken höll så kunde man näääästan få håret att räcka ner till rumpan. Det var liksom mål 1. -Att kunna sitta på håret.

Ja, sen gick åren. När jag hade fått ungen tappade jag en hel del hår och med det bestämde jag mej för att klippa håret kort. Det var 1993 tror jag. Sen dess har jag inte kammat mej. Det har inte funnits någon anledning för det har varit så pass kort.

Man får klippa sej ofta om man ska ha kort hår och NU växer mitt hår så det knakar minsann. Jag klipper mej och sen säger det FOMP så har jag blivit som en hårboll igen och det är dags för frissan.

För några månader sen bestämde sej min nuvarande lilla frisörska sej för att jag skulle ha tuppkam. Kör i vind, sa jag och så blev det. Det är ju kul med nya frisyrer men det är tramsigt med tuppkam när den blir för lång. Det blir liksom lite ledsen pippi över det och därför sa jag att jag övervägde att skippa kammen, ja TUPPkammen idag när det var dags för snaggning. Eftersom mitt hår är rätt kort så blev det så att säga JÄVLIGT kort nu. Men med en liten aning till tuppkam eller vad man ska säga.

Sen har jag börjat bli gråhårig. Och jag börjar bli lite gammal i största allmänhet, jag har fått både långa och yviga ögonbryn som borde ansas och jag hann då verkligen inte sminka mej i morse... och VIPS så såg jag hur lik farsan jag är! Han har i och för sig mycket gråare och stelare hår men ge mej nåt år till så har jag lika spretigt vitt hår. Lattjo!

Nu var jag och den här snygga killen (som visst inte har rakat sej på hela veckan för han ligger tokefter på wow och som somnade på soffan nu efter maten eftersom han har försökt komma ikapp på wow...) och handlade lite käk. Sen skulle det bestämmas; slingor eller färg?!

Det blev färg. Röd färg. Spännande det här! Om cirka 10 minuter ska det sköljas ur. Håll tummen. En sak är då säker, lik farsan blir jag inte efter detta!

Tror jag tar ett tag med ögonbrynen också för att vara på den säkra sidan...

Ibland lyckas man ju med sånt där som skulle passa bra på en reklamfilm.

En av mina forna chefer var tex ute på kundbesök och skulle lite stiligt luta sej fram och peka var kunden skulle skriva under och reser sej/sträcker sej fram så ivrigt att han tappar mobiltelefonen som han hade i bröstfickan RÄTT NER i sitt vattenglas. Stiligt gjort!

Nyss trasslade jag med sladden (ja... den NYA sladden) till datorn och eftersom jag är så himla rädd för att bryta sönder den här med så lyckades jag veva till en massa saker på soffbordet med filten som är mej okiljaktig så här vintertid i soffan. Japp, jag lyckades sopa ner fjärrkontrollen till teven RÄTT NER i en tillbringare med vatten som så fiffigt stod på golvet.

Jag lägger den med knapparna neråt så kanske det mesta rinner ut igen.

Jag har drabbats av latmasken eller nåt liknande. -Feber, seg, bläig... och är hemma från jobbet. Det hela slog till lite sådär måttligt lustigt men hastigt i måndags och jag hann väl inte mer än in på jobbet innan jag började känna mej kymig och kinkig. Det slutade med att jag åkte hem och la mej efter första fikarasten.

Nåja, det är ju segt att vara seg så man blir ju mest liggande. Det är bara skit på teven och då passar det ju bra att ta till Facebook och dess utbud av spel. För ett år sen ungeför var jag fast i Farmville. Jag ställde klockan på ringning första natten jag var med för jag hade jordgubbar som skulle skördas vid 1-tiden. Det kan man väl säga är en liten varningsklocka. Alltså, att jag inte borde pyssla med spel och dobbel eftersom jag blir så manisk.

Nu har jag börjat med Cityville.

Man bygger sej en liten stad med hus man hyr ut, man driver olika restauranger och butiker och man kikar in hos grannarna och hjälper till lite. Det som är det stora problemet i Cityville är att man får slut på energi hela tiden så man kan inte fara runt och bygga som man vill. Man kan köpa energi men det låter jag bli med. Man får energi utpytsat med 5 minuters intervaller så har man tålamod så går det ju bra.

Jag har ju inte det. Nu sitter jag allvarligt och funderar på om jag inte ska ta och kika in på min gamla farm istället. Nu hade jag ju planer på att jobba i morgon... så jag kanske bör låta bli... men en liiiiten titt kan väl inte skada?!

Jag har inte berättat om tramset med laddarsladden till min bärbara dator.

För ett bra tag sen trodde jag självaste lilldatorn hade gått sönder men då visade det sej att det var elsladden som fått knäppen. Den där datorteknikern som jag umgås med hade en till övers och vips vad lilldatorn glad igen.

Det var inte många dagar den var glad för snart var det samma trams igen och man fick sitta och rucka på sladden för att liksom få den i rätt läge så maskin laddar.

Då kom jag på en möjlig orsak till haveriet!

När jag tex ligger i sängen eller soffan och plickar med datorn och ska lägga ner datorn på golvet så har jag haft en förmåga att göra det på ett ack så osmart sätt. Självaste kontakten till laddarkabeln viks liksom till liiiite och jag tror att et kan vara det som har fått till detta ack så förargliga glapp.

Senaste dagarna har det varit ett rent helvete att hitta rätt läge. Man har liksom fått trycka/pressa/hålla still i ett läge som verkar funka och före det har man testat att trycka/pressa/hålla still i sådär 75 olika positioner. Just nu ligger jag i soffan med datorn på magen, lite för högt upp så jag får en oskön vinkel på handlederna när jag skriver, men det skiter jag i för JUST NU laddar datorn utan att jag trycker/pressar/håller still/håller i sladden!

...Man skulle kunna likna det vid att man har ett barn som inte vill sova som man trasslat med en halv natt och till sist så somnar ungen på en och egentligen så skulle man behöva gå och kissa eller städa eller GÖRA NÅT men man låter bli för just nu så har man uppnått en sorts harmoni och man tar bara tillvara stunden. Nu ska jag ligga här, helt blickstilla tills batteriet är fullt. 33% nu...

Igår beställde jag en ny sladd.  Måtte den komma fortare än kvickt för det kan hända att jag slår sönder den här datorn annars.

Jag jobbar ju på en liten firma ute i ohävla och det är rätt så stressigt för det mesta.

Det är ju gärna så på mindre företag och med tanke på att jag har sagt upp mej från ett jobb där jag hade för lite att göra en gång i tiden så borde jag ju vara helnöjd nu. Det är jag inte alla dagar och så en dag i somras så sa min chef nåt i stil med "ja, tjejer om vi tar och jobbar på lite så kan vi ju göra roliga saker sen!" Hmmm... alltså, det är ju redan pulsen i halsen och blodsmak i munnen men vafan, vi skottar väl på lite hårdare då!

Jag och jobbar kompisen började lite smått spekulera i vart vi skulle få åka och ett tag var vi inne på Sundsvall. Jag tycker det är en trevlig stad och det finns ju IKEA där också!

Nu för nån vecka sen var jag GRYMT less på jobbet och började allvarligt fundera på om man verkligen ska lägga så mycket tid och energi på någon annans firma när det är så stressigt att hinna med min egen firma. Kände liksom att det skulle vara läge för nåt lite positivt. Jag hade gått och funderat lite och kommit fram till att jag absolut inte kommer att jobba på jobbet under juni och juli i sommar för då har jag det så styrigt med att koka hudcremer och myggmedel och jag ska ju på en massa marknader och jag har flera ställen där mina grejor säljs under sommaren än resten av året och i somras hann jag ta mej tusan inte vara ledig kändes det som... DET hade jag bestämt mej för men inte riktigt hunnit meddela chefen.

OCH!

Då kommer lilla chefen ut och säger "Jo, ni kommer ihåg att jag pratade om en resa... och nu undrar jag om ni skulle vilja hänga med till USA?"

Jag hejdade henne och sa att "det är NU jag ska säga sen sak..." åsså berättade jag om mina planer för sommaren och la dessutom till att min lite långsiktigare plan är att jag kanske ska skita i andra jobb under maj, juni, juli och augusti...

Hon frågade om det är för att jag ska hinna med mitt och det är ju därför och sen så undrade hon "jamen, resan i alla fall då... är ni intresserade?"

...

...

...

JAMEN DET ÄR VÄL KLART MAN VILL DET!!!

Alltså åker jag till Kalifornien den 21 januari. Åter den 27 januari så ni kan ju fatta att jag kommer att vara som en dåligt saltad sill nån vecka efter det.

Det jag vet om Kalifornien är väl just nu att det är där russinen torkar, att det är varmare än på Nymåla, att det ligger långt bort och att man måste vrida om klockan 9 timmar för att få det att stämma.

Nåt mer jag borde veta?

Behöver jag tillägga att jag KAN ha en av världens bästa chefer?

Julen står snart för dörren.

Undrar vem som har hittat på att man ska säga så?!

Nåja, det jag har lite problem med just nu är att jag inte har en endaste idé vad det gäller julklappar i år. Dottern har blivit stor och med det mera petig. När hon var liten kunde man ju köpa ett nytt gosedjur, ett nytt spel till datorn, en par böcker och ny pyjamas så var saken biff. Nu vet man inte längre vad det är som "gäller". En chansning jag gjorde i fjol visade sej dock vara en fullträff: ett par fårskinnstofflor. Hon är ju en fryslort som mor sin så varma fötter uppskattas. Jag hoppas på en önskelista från henne snarast så får vi se vad som kan fixas. Tomten kanske har nån idé också...

Sen har vi ju Han, den där snygga!

Vad ger man till en gosse som är intresserad av datorer och sånt som köper allt han vill ha i den vägen snabbare än jag hinner komma på att grejorna finns?! Om man ska gå på husgerådssidan så har han ungefär 300 ggr mera saker än jag när det gäller sånt så det är liksom inte läge att komma med ett snyggt uppläggningsfat eller nåt sånt. Han har inte nån bil så man kan inte köpa nåt till bilen.

Jag behöver alltså tips om julklapp till dels 18-årig jänta och till 35-årig snygging.

Själv önskar jag mej en sambo och en morgonrock.

Ja, jag är lite trött idag.

Det var ju så att tomten var kraftigt försenad till Skräpgängets julfest och med det kom jag i säng vid halv 2 i natt. Kvart över 6 ringer klockan för uppstigning och HURRA vad pigg jag var då!

...

NOT!

I alla fall så har jag och dottern grisat i oss rester efter gårdagens jippo och jag har tagit plats i soffan och redan under adventskalendern tog jag mej en liten tupplur. Nu har vi klarat av både "Halv 8 hos mej" och "Vad blir det för mat?" I det senare programmet serverade mästerkocken en soppa med vaktelägg och då undrar dottern: "Vad är vaktelägg?"

Jag: "ägg från vaktlar"

Hon: "en fågel eller?"

Jag: "Mmmm..."

Hon: "haha... nä, från en GRIS ska du ju svara..."

Jag tror att jag är lite sömnig. Ungen får själv komma med de sarkastiska svaren på en dum fråga... till sej själv.

Allting ska man då göra själv tycker jäntan.

Stånk vad jag är mätt!

... och stånk vad jag har skrattat!!!

Skräpgänget består av en hög damer i varierande åldrar. Den yngsta damen är under 40 och de äldsta har gått i pension och det vi har gemensamt är att vi gick en kurs i att arrangera torkade blommor en gång i tiden. Vi hade väldigt skoj tillsammans men jädrar vad vi skräpade ner med de där blommorna. Till sist sa nån "men, hörni... kan vi inte bara träffas UTAN att hålla på och skräpa ner så här?!" och så bildades Skräpgänget.

Då det begav sig med kursandet väntade jag barn och det barnet har nu fått körkort och skjutsade mej till kalaset. Alltså... har vi träffats i 19 år snart. Det tycker jag är rätt så imponerande.

I kväll har vi haft  våran årliga julsammankomst och 7 av 10 skräpisar var på plats. Maten togs från Ljusne och nåt ställe som heter nåt med en lax... en thailändska tror jag det var som fixat maten och den var grymt god! Jag åt så jag lugnt kan sova över frukosten i morgon och dessutom har jag fått med mej lite smått och gott hem av det som blev över. Funderar på om jag ska köra ägghalvor med räkor till morgonfikat på jobbet :o)

Det är svårt att återge hur trivsamt vi har det och dessutom är det lite hemligstämplat också... det som sägs på ett skräpmöte stannar där är det sagt men det gäller väl mest om det är nån som behöver prata lite skit om nån idiot i sin omgivning för att lätta på trycket så att säga, eller om det är nåt annat som man inte direkt gapar om på stan.

Nu är det mest trams och svammel på våra tillställningar och med tanke på att det inte på något sätt blir mindre svamligt så föreslog jag att vi skulle börja se oss om efter nån form av gruppboende för äldre och dementa där vi kunde slå oss till ro. Minstingen i gänget tyckte det kändes lite tidigt men eftersom hon jobbar inom vården fick hon erbjudandet att ta hand om oss andra istället. Konstigt nog tackade hon nej till erbjudandet...

Nu ser jag att klockan är nästan halv 2. Undrar om jag är pigg när jag ska upp och jobba... BUMS i säng.

Tack skräptanterna för en trevlig afton!