Jag bytte mobiltelefon i somras.Tidigare hade jag en sån där fiffig modell med knappar på. Det tycker jag är ett godtagbart alternativ till orginaltanken, nummerskiva. Med hjälp av dessa knappar har jag ringt och sms:at både problemfritt och snabbt i ett flertal år.

Äldsta brodern fick försöka för ett tag sen och så här satt han och resonerade: "jahaa... fåse, vad ska jag skriva då.... JO, jag skriver God Jul ....nähä, nu tycker den att jag ska skriva God Afton... jamen då gör jag väl det då..." (Ja, redan där har han givit en lilla fåniga telefonen övertaget) Så sitter han och mumlar lite och trycker vidare och efter en stund så säger han förvånat "jahaaa, det blev visst influensa..." och så fick jag tillbaka telefonen. Hopplös sak!

Men, något jag har upptäckt på sista tiden är att man kan ta hem en massa "appar". Ja, det är applikationer -små program som kan fylla en mer eller mindre vettig funktion!

Jag har tex tagit hem ett vattenpass (och då undrade brorsan som skrev influensa "på hur många liter?") och det täkte jag testa under flygturerna för att se om det lutar just nåt i ett plan vid start och landning.

Sen har jag tagit hem en app som visar månfaserna. Just nu är det tex 5 dagar och 2 timmar kvar till fullmåne. Jag har även en app som man kan använda för att hålla koll på hur många glas vatten man dricker. Man skulle i princip kunna använda den appen som en förtäckt koll på hur många gånger man kissar på en dag också... 

Jag har en app som visar E-nummer och hur skadliga de är och jag har en app som man kan visa en massa olika tider i olika format på olika platser. Jag har tex Stockholm, London, Houston, Las Vegas inlagda. I 24-timmars format med datum så jag ser vilken dag det är på olika platser och gärna vilken tid också. Tex vad klockan är "egentligen" när jag är i Kalifornien...

På kvällarna brukar jag natta mej med att leta appar och i kväll vet jag precis vad jag ska leta efter. -En stjärnhimmel!

Kompisarna C och U från Hudik gjorde mej och den där snyggingen den äran att äta med oss i kväll och där över kebabsallader och drickaburkar satt jag och C och lekte med våra telefoner. När vi kom ut visade jag lite malligt "månfaserna" och DÅ tar han fram sin och visar värsta stjärnhimmeln! När han riktade den uppåt och rörde den så visade den de stjärntecken som borde synas där, med namn. OCH det bästa var att när han riktade den ner i marken så fick vi se vad de har för stjärnhimmel i typ australien. Med andra ord en helt oumbärlig app. 

Måste ha.

Jag har just kommit hem från vårat fina badhus som vi har här i Söderhamn.

Jag och dottern har simmat (1000 meter) och jag bastade.

Dottern bastade också. -I cirka 32 sekunder, sen var hon varm.

Konstig prick det där, det är ju liksom det som är vitsen med att basta! Jag tycker det är superskönt ska snarast köpa mej ett litet hus med bastu. Jag ska bara hitta huset först och sen är det ju den där petitessen med pengar som jag också borde hitta först då.

Nåja, vi simmade ju som sagt och när vi gick ut från badhuset så tog dottern upp det här dilemmat med folk som simmar "för sakta".

Hon var inne på att de är irriterande och inte borde få simma på samma ställe som oss andra som simmar i ett sånt där perfekt tempo eller hur hon nu menade :o)

Jag har allvarligt talat inte några större problem med det där. Jag simmar ikapp vissa och simmar om vissa. Det är skitsvårt att simma långsammare än man normalt sett gör och det är grymt jobbigt att öka tempot över det normala för att ta sej förbi nån sån där som simmar lite saktare.

Det är oftast tanterna som simmar lite långsammare. Farbröderna simmar ofta med simglasögon och rätt så snabbt. Sen stannar dom, gärna i flock och pustar ut åsså tar dom fart och simmar fort och frustade nån länga igen.

Tanterna är även ofta rädda för att bli blöta i håret!

Jag för min del fattar inte det. Jag MÅSTE doppa skallen annars liksom fryser jag. Det känns alltid kallare i vattnet om man inte har doppat sej helt så jag brukar tvinga mej till att dyka i som en säl det första jag gör. Tanterna vill inte förstöra frisyren och simmar därför med halva ryggtavlan ovan vattenlinjen och hals och nacke både spänd och sträckt. Det är jättebra för dom får sedan skitont i nacke och rygg och då kan dom boka en massagetid hos mej!

Något som jag tycker är intressant är också det här med prydhetsfaktorn på badhus. Mina favorittanter går nakna helt ogenerat både i omklädningsrum, dusch, bastu... eventuellt har de badtofflor på sej och de har ofta med sej såna där skrubbtrasor som de skrubbar sej med i duschen både länge och väl och sen har dom med sej apelsiner som dom mumsar på i bastun och dom kommer ofta i flock!

När jag blir något äldre ska jag bli en sån där tant, en som skrubbar, äter apelsiner och som springer runt naken oavsett om jag ser ut som en gammal elefant i kroppen. Jag tycker dom är toppen!!!

Sen har vi tonårstjejerna. De är så fina! OCH så blyga. Dom står i duschen i en nanosekund, med bikinin på. De bastar inte för då kan dom bli röda i ansiktet och dom klär på sej blixtsnabbt innan nån råkar se dom nakna.

Någonstans under resans gång, mellan tonårsbrutta och mot elefanttant finns väl jag just nu. Jag skiter i att jag har fläskat till mej en hel del och duschar och bastar gärna och länge och jag torkar mej torr innan jag får på mej kläderna. Känner mej lite sugen på att ta med apelsiner nästa gång...

Jo, men nu kommer hissen och dissen.

Jag HISSAR dessa tanter som lever livet och njuter av att vara på ett badhus och tvaga sej, och gärna i flock. Jag vill också ha ett litet tantgäng att hänga på badhuset med när jag har fått pension.

Jag DISSAR dessa tanter som inte blöter skallen då de simmar. Det luktar för jävla äckligt när hårspray och parfym får nåt stänk vatten på sej. Men mest av allt DISSAR jag alla som väljer att tömma sina bihålor i vattnet! Ja, man kan bli lite snorig när man simmar men för i helvete SNORA IN! Jag vill inte få en kallsup med en snorloska i när jag plaskar fram. I värsta fall blir jag ju tvungen att börja simma som tanterna med torrt hår!

Hmm.... tror jag har kommit på nåt nu! Dom är inte rädda om håret, dom är rädda för snoret! Jag HISSAR därmed tanterna med torrt hår också :o)

Ja, lite tjatig är jag allt om Amerikaresan men det beror mest på att jag har en sorts skräckblandad förtjusning inför detta evenemang.

Nu har kompisen från barndomen hört av sej och oroat sej för att jag ska tappa både tal- och skrivförmågan och att jag i värstaste fall kommer att börja skriva på engelska.

Ja, man vet ju inte alls vad som händer med mej om jag så att säga amerikaniseras!

Jag har dock lagt upp ett antal nödlänkar i mina favoriter på datorn så jag snabbt kan plugga in svenskan igen om det blir så där förargligt att jag inte minns ord när jag åter är hemma i svedala.

Ja, ni vet hur det var för Dolf Lundgren när han varit i staterna och gjort film i några månader tex...

Någon mer som har svårt att komma ihåg uttalet på några av våra vanligaste svenska ord? Här har vi en liten språkkurs i såna fall: 

Chattade lite med gossen igår. Ja, ni vet vem jag menar. Han som är snygg, som inte bor här men som faktiskt återvänder hit utan större motstånd på helgerna.

Eftersom han är rätt upptagen när han sitter vid datorn hemma (jag tror tex att han har bortåt en miljon vänner på Facebook.. och sen är det WOW och det är ta mej tusan inte BARA att mörda ihjäl Storfan eller vad han heter, han som dom har gaddat ihop sej mot...) så är det vanligast att det är jag som hör av mej via tex MSN.

Igår gjorde jag det.

Om man har haft det på det här sättet i några år så känner man sej ju till sist lite jobbig när hör av sej så igår bröt jag radiokontakten genom att skicka en sk smiley. En GLO-smiley. Ja, en som bara ser nollställd ut och som glor på en.

Irriterande, javisst!

Ja, efter diverse vardagsbabbel så försvann gossen ett tag så jag trixade väl färdigt med det jag höll på med och till sist hoppade jag i säng.

Nyss loggade jag in på MSN för första gången idag och då ser jag att han visst har återvänt till vår konversation efter jag loggat ut med orden:

"förlåt om det verkade som jag försvann, fick ett infall och började klippa mig sen måsta ja städa och duscha...."

Det är det som är lite av charmen med att snacka med folk på Internet, att man liksom kan göra så utan att bli mördad. Ponera att man sitter och snackar sådär öga mot öga och så rätt var det är mitt i en konversation reser dej den ena utan att säga nåt, försvinner nån timme och återkommer sen som om inget hänt och meddelar att den har fått ett infall och börjat klippa sej, städa och tog sej en dusch! Antagligen skulle man ju åka på en snyting då.

Jag väljer att agera genom att blogga om det.

HA! 

Jag har börjat inse allvaret nu.

Om någon vecka ska jag och jobbarkompisen ut på vårt livs turné. Vi ska få åka till Amerikat!

Idag när vi fikade så pratade vi om vårt gemensamma problem. Språket!

Vi kom fram till (hoppades) att det egentligen är rent mentalt det där att vi liksom inte får ur oss det vi vill ha sagt när det rör sej om det där språket. Jag fixar att se filmer på engelska men vill ha dem textade på engelska annars hänger jag liksom inte med. Det kan bli svårt att begära textremsa på alla vi möter under de dagar vi ska vara på vift.

Det vi ska hinna med är detta:

Torsdag:

Jobba hela dagen och sen snabbt som blixten ta oss ner till Arlanda där vi ska övernatta på hotell. Det blir jag, jobbarkompisen och vår chef. Chefen kommer att åka med ett annat plan dit så jag och bruden från Maråker får hanka oss fram själva.

Fredag:

Uppstigning för hastig och tidig avresa mot i första hand London. 

Planet lyfter från Arlanda kl 07:55 (lokal tid) I London ska det bytas plan. Jag tycker det kan vara lite trassligt att hitta rätt när jag är utanför Söderhamn. Är det någon som har koll på om det är stort och så där på Heathrow?

Vi har ca 2 timmar på oss att hitta vårt plan så det var då väl fan om vi inte ska klara det!

Sen följer några timmars utpustning och återhämtning under resan vidare.

I Houston är det dags att byta plan igen? Stort där? Nån som vet? Vi har ungefär 2 timmar på oss där med. Vi känner ett visst hopp.

Klockan 19:52, lokal tid, landar vi i Santa Ana. Det är där vi ska hänga de närmaste dagarna. Tror jag! Totalt kommer resan dit att ta ca oss sådär 21 timmar eller nåt. Trots detta är vi framme så att säga 12 timmar efter vi for. Tidsskillnaden mina vänner, tidsskillnaden!

Lördag:
Seminarie eller nåt i den stilen följt av bankett på kvällen.

Googlade på bankett och konstaderade att det är då man ska ha aftonklänning, långa handskar och höga klackar. Blir det för mycket om jag har sen sån där banderoll som kungligheterna brukar ha? "HEMKOKAT - SVERIGE" kunde det stå på min...

Söndag:
Antar att det är fortsatt seminare, eller var det kanske då det var rundvandring i fabriken? Minns inte. Tar det då.

Måndag och tisdag:
Jag har för mej att chefen lämnar oss ungefär här. Hon ska på kurs. Vi planerar att shoppa, hänga med cowboys och äta fläskiga hamburgare... Nu får vi klara oss själva. Skräckblandad förtjusning länner man inför detta! Vi kan även göra så att vi gömmer oss på hotellet.

Onsdag:

Vi åker hemåt. Start kl 11:10 (lokal tid) Nu med byte i Chicago, Ohare Airport. Där har vi lite av en kritisk punkt: Vi har ca 50 minuter på oss att byta plan. Är det en liten flygplats? Nån som har koll?

Tja sen är det byte i London igen då och så till sist är vi hemma i Sverige igen kl 14:10 lokal tid. Man skulle kunna tro att hemresan tar 3 timmar. Det gör den icke! Jag kan faktiskt inte räkna ut hur många timmar den resan tar... Sen ska vi få ut packning och hitta chefens bil och så ska vi ta oss hemåt. Kanske är hemma vid 6-tiden på kvällen?

 Torsdag kl. 07:30:

På plats på jobbet igen, som om ingenting har hänt.

Nån som tror att vi kommer att vara sega i skallen på torsdan?

Ja vi har ju det här med språket. Jag och kompisen peppade oss med att "vi är nog bättre än vi tror på engelska. -Bara vi kommer igång liksom..."

När jag skulle köra in bilen i garaget i kväll kom jag på precis hur jag ska förklara för amerikanerna hur det ligger till. Jag tyckte det var så fiffigt att jag körde in i garageporten. Har inte vågat kolla hur det gick med bilen men här följer mitt resonemang som jag kommer att ta med valfri amerikan om jag märker att de gör miner bakom min rygg eller vimlar med ögonen.

Jag är 42 år, ja jag blir visst 43 i år.

Första gången jag åt pizza var det på pizzerian Tusen och en natt som låg under kebaben, ja alltså där den första kebaben i stan senare dök upp.

Jag kan fortfarande längta efter pizzan jag brukade äta där. Det var en simpel modell med tomatsås, ost och champinjoner eftersom jag hade en släng av vegetarian som barn. Jag skulle gissa att detta var ungefär 1979 eller nåt så alltså har jag en relativt lång pizzahistoria.

Kebaben kom in långt senare, nån gång i högstadiet tror jag. Kanske 1982? Då var det kebab med bröd som gällde (jag visste inte att det fanns nåt annat) och alltid frågade de vad man ville ha för sås. Jag hörde nån säga "blandad" så jag sa det också. OCH det har jag fortsatt med. -I närmare 30 år har jag  alltså svarat samma sak de gånger jag har fått frågan om vilken sås jag vill ha på kebaben. Jag har varit så djärv att jag testat både kebabrulle och kebabtallrik men aldrig har jag ändrat mitt svar. Varför? Jo, för att jag tycker att det har smakat bra! Speciellt gillar jag den där vita såsen. 

Nu, när ni andra har gått in för att banta bort julen har jag kommit igång riktigt på glufsandet och jag har just upptäckt den fantastiska fusionen kebabpizza! Inbakad sådan dessutom. Det är den där snygga och framförallt smala gossen jag umgås så fort jag får tillfälle till som har dragit mej i fördärvet och härom dan när vi nästan dött svältdöden på väg hem från Tänndalen, ringde jag och beställde en varsin åt oss. Ja, så var det det här med såsen då... Den snygge sa att vi skulle ta blandad för det har han alltid gjort, men så kom han på att han minsann hade hört nån säga "vitlök/stark" så jag morskade till mej och sa det när jag beställde. Det blev gott. Som vanligt liksom... man fick dunka på med lite tabasco så blev det perfekt.

Idag fick den snygge nog. Han har mer eller mindre mot sin vilja umgåtts med mej sen julafton och framförallt utan avbrott hela det här året. Han ville hem och spela wow och eftersom han fick stora magbacillen så är han inte mycket till kompis när det gäller mat heller.

Alltså ringde jag min vän pizzerian och beställde en sån där fantastisk sak. Inbakad kebabpizza. Ja, så frågade hon om sås och jag drabbas av en sån där tillfällig djärvhet och säger STARK. Hon svarar lite frågande "stark?" och där borde jag ha anat oråd. Jag ångrade mej så snart jag lagt på luren och nu sitter jag här med svaret:

Tar man stark sås och inte blandad så får man stark sås och det är som stark tacosås. Man missar den vita goda såsen och fy fan vad dystert det känns att ha kommit fram till det på det här sättet.

Alltså mina vänner; ta alltid blandad sås till edra kebaber och kebabpizzor.

Mvh Snuvad, blåst och bitter men i alla fall mätt och lite fet.                                              

             

Julen bara svepte förbi sådär lite snabbt för min del i år. Dels så var det ju en larvigt kort julhelg åsså hade jag ju den dåliga smaken att vara dunderförkyld med en kulmen på julafton/juldan och sen så jobbar jag den här veckan.

I nyår åker jag och de som jag tycker om mest (dotter, boyfriend) upp till broder H:s nyinköpta stuga i fjällvärlden och firar.

Men, jag tror att det är många som har lagt upp det som mej i år; sjuk under julhelgen, jobbar i mellandagarna...

När jag var liten var julen helt underbar! Vi bodde i ett stort gammalt ålderdomshem i Stråjära. Jag har 3 syskon och min pappa hade också många syskon och eftersom vi hade så stort och bra så var det inte helt ovanligt att några av pappas syskon med ungar kom hem till oss över jul/nyår.

Vi hade jullov i en evighet och det var alltid en massa trevligheter på gång. Alltid var det någon som var sugen på att spela ett spel eller så var det nåt på teve som alla ville se. Det här var ju före videons tid till och med så var det nåt sevärt på teven så kollade man baske mej.

Jullovsmorgon brukade det vara också på teven. Trazan och banarne tex.... med FILMTAJM!!!!

Förutom alla kusinerna så var det mormor, farmor och farfar som ingick i team julkul hemma i Stråtjära.

Farfar brukade göra svagdricka i stora damerjanger (stavas det så?) som orsakade stor dramatik då de hotade med att flyga i luften då och då. En gång vet jag att en flaska som utgjorde ett stor och akut hot, sveptes in i en regnkappa och bars ut på gården där den desarmerades... och så gjorde farfar färskost, 2 modeller. En med sirap och en utan. Jag föredrog den utan. Farmor och mormor hade kakor med sej (farmors specialitet var vaniljkrokar som farsan kallar lösgommar och mormor gjorde knäckflarn och rullrån) och sen trillades det köttbullar och strimlades det jansson som bara den och aldrig var det det minsta betungande det här med all julmaten. (inte för mej i alla fal) Farsan och hans svåger brukade göra egen leverpastej så tapeterna fick leverfläckar men det gjorde inte nåt för han var apotekare.

När vi åt satt vi alla runt ett gigantiskt matsalsbord och de där middagarna tog tid men det var något som jag gillade redan som liten. Goda middagar med gott sällskap.

Våran släkt är ganska musikalisk så det spelades och sjöngs en hel del. Farsan spelade oftast piano eller dragspel. Sen hakade man med på det man hittade; blockflöjt, tvärflöjt (syrran) trummor (brorsan) stämsång (kusiner, fastrar och mamma)... ja sen så rundades julkvällen alltid av med att farsan läste julevangeliet.

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas" lyder den första meningen och jag antar att det var där tanken på vårt Skatteverk kom till.

Hur som haver var det väldigt trevliga jular det där och jag är så glad och tacksam över att jag har haft en sån bra uppväxt där familj och släkt har varit det som betytt mest. Lite på temat "ju fler vi är tillsammans..." har det varit.

Jag var ju en liten skit som inte alls behövde bekymra mej för mat till 20 pers eller om det fanns varmvatten så folk kunde duscha. Ja, duscha... det gjorde man ju bara efter starka påtryckningar från mamma och i den här röran som rådde kunde man klara sej många dagar från såna påtryckningar :o)

Vi hade förresten en äkta julbock också... eller i alla fall en julget i form av våran vrånga get som hette Malin. Hon fick hänga med in och tomta några gånger men man fick hålla ögonen på henne så hon inte åt upp inredningen. 

Årets jul var rätt så olik jularna jag just har beskrivit och jag tror inte det går att få tillbaka julkänslan man hade som barn riktigt... men en sak är säker; nästa jul tänker jag inte vara förkyld och jag tänker ha en julgran. Det är mitt minimum på vad jag kommer att göra för att få en fin julstämning.

Tur har jag som fick komma med han som jag tycker är så snygg hem till hans föräldrar på julmiddag. Smaskigt och trevligt var det men det jag saknar är julstämning hemma hos mej. En egen jultradition liksom...

Får eventuellt ta in Ernst som stämningsfixare men jag undrar var jag ska ha granen förresten? Jag tänker ju flytta innan nästa jul också!

Ha ett gott nytt 2011 och anamma julfriden nästa år.

För något år sen fick jag en korg med diverse smaskigt från farsan och hans finska hustru. Det var en massa saker som jag både har ätit upp och kanske glömt, ja... hjortronsylten glömmer jag inte förståss!

Men en sak som var både ny och god var ett litet kit med italienska skorpor, ett sött desertvin och mascarponeost.

Detta skulle kombineras och jag ska villigt erkänna att jag inte alls trodde på det där. Till sist smakade jag. OCH jäääädrar vad gott det var. Om du som jag ligger lite efter i julpysslandet: -Skippa alla andra kaksorter nu och satsa på de här skorporna. Dom är MUMSIGA.

Vinet man ska ha till heter Sommavite men det kanske går bra med nåt annat slibbigt vin också. Fråga de som vet på bolaget. Säg att det ska vara till Italienska mandelskorpor så vet dom.

Skorpreceptet härstammar från min faster Maria men jag fick det från styvmor:

Biscotti - italienska nötskorpor

-som vi kallar för mandelskorpor (Pirjos kommentar)
 
100 gr hasselnötskärnor
rivet skal av 1 tvättad apelsin
100 gr rumsvarmt smör
1 1/4 dl socker
1/2 dl ljus sirap (eller 1 dl flytande honung)
1 medelstort ägg
knappt 5 dl (275 gr) vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
 1/4 tsk bikarbonat
1/4 tsk salt
2 tsk stött koriander
4-8 droppar bittermandelessens (jag tycker max 4 droppar, hatar bittermandel)
2 rågade tsk vaniljsocker
 
Hacka nötterna MYCKET grovt. Tvätta, torka apelsinen och riv av det yttrsta gula skalet med fint rivjärn. Rör smöret poröst med socker och sirap (eller honung). Blanda ner ägget, apelsinskrapet och till sist allt det övriga.
Forma degen till 4 smala rullar, lika långa  som bakplåtens kortsida.
Lägg rullarna på plåten (bakplåtspapper) och platta ut dem LITE.
Grädda mitt i ugnen i 175 grader ca 10-15 (13?) minuter. Låt svalna ca 15 minuter  - skär dem i sneda bitar och lägg tillbaka på plåten -vänd snittytorna uppåt.

Grädda kakorna så ytterligare 10 - 15 minuter. Låt dem kallna på plåtarna.
 
Skorporna ska vara lite ljusa efter första gräddningen -dem ska ju in igen.
 
Vinet KAN man skippa men inte Mascarponeosten. Den smakar som vispad, riktigt kall grädde och är tokgod!

En intressant iaktagelse under själva baket. När man öppnar ugnen så luktar det finsk vedeldad bastu. Intressant eftersom styvmorsan är finska.