Hannes är min brors son. Han blir 6 år nu i maj och vi har haft det lite si och så med kontakten de senaste åren.

Jag kan väl ta på mej det till stor del eftersom jag hade den dåliga smaken att skämta grovt med gossen för en par-tre år sen. Skämtet som var av ironisk karaktär handlade dessuom om ett så känsligt ämne som glass.

Släkten var på turné i Stjärnsund i den andra brorsans svärföräldrars stuga. Vi hade en jädrigt trevlig tillställning med 5-kamp och mat och prat. Efter att ha klarat av tävlingar och middag tog vi oss en promenix runt byn och det blev en redig runda. På väg tillbaka till stugan hör jag hur Hannes säger till sin mor att "mamma jag vill ha glaaasss" och det är då jag säger det: "näe, Hannes, nu är det så att glassen är bara för dom vuxna".

Naturligtvis bryter han ihop och naturligtvis pratar inte gossen med mej. På flera år. Tja, visst har han väl svarat på tilltal och så men det har liksom inte varit några långa och ingående snack vi haft efter min fadäs.

I lördags hade jag en liten bjudning för familjen och eftersom jag har fyllt år också så fick jag lite presenter. Allt var bra, kul, fiffigt, nödvändigt och så men det mest överraskande var dock presenten från Hannes. När han och den familjen kom tog han liksom täten och sa GRATTIS och sen körde han fram en hand med en liten påse. I påsen låg det en klubba, en kola och en liten tablett! Till mej, från Hannes!!!! OCH sen hade han dessutom med sej en svart, lite taskigt pumpad men för all del rätt klibbig ballong och en stor och jättefin bukett med vitsippor och blåsippor som han varit ute med sin mormor och plockat.

Jag frågade om han ville ha en kram men han avböjde. Någonstans går ju ändå gränsen för hur långt man kan sträcka sej.