Dottern har blivit stora damen och har ju både körkort och bil så ikväll skulle hon ta sin bil och åka hem till sin far.

Jag satt i valet och kvalet över hur jag skulle lägga upp min afton. -Åka till firman och koka ihop nåt eller stanna hemma och fippla med saker här hemma... Det gav sej för hon hann bara ut på parkeringen så ringde hon och sa att det inte gick att öppna Urban. -Ja, han heter Urban. Bilen alltså, som är en grön Saab.

Efter att ha fipplat lite fick hon visst upp dörren.

Sen ringde hon igen för Urban ville inte starta!

Ok, jag klädde på mej och gick ut för att komma till undsättning.

Det visade sej att bakluckan förmodligen stått liiiite på glänt hela veckan och därmed dragit ur batteriet. För att kunna starta med startkablar var vi tvugna att putta ut Urban en bit. Dottern satt i bilen för att styra/bromsa. Jag puttade på. Man får putta på rätt ordetligt när man gör det själv och just när jag liksom tyckte jag hittat ett bra tag på bilfan dyker det upp en liten familj. Det var ett ungt snyggt par med en barnvagn och en sån där Paris Hilton hund i ett snöre. Jag ville ju ogärna backa över dem med Urban så jag avvaktade lite medans de skulle passera.

"Hej" sa jag som jag brukar göra när jag träffar på folk och får ögonkontakt.

"Vad göööör ni?" säger killen/pappan.

Jag berättar att jag ska putta på för att batteriet har dragit ur och undrar om dom har fått undan ungar och hundar. -Man kunde ju tro att han skulle hjälpa till men se där trodde man lite fel. Unga spolingar hjälper inte gamla tanter längre!

Nåja, jag knuffade ut bilfan en bit och sen åkte startkablarna fram.

Jag hann inte mera än på med kablaget så började larmet tuta på ungens bil. Vitsen med ett billarm är väl liksom att skrämma iväg tjuvar och att göra omgivningen uppmärksam på att nåt är i görningen.

TUUUUUUUT TUUUUUUUUT TUUUUUUUT TUUUUUUUUUT.... lät Urban och både jag och dottern fick upp blodtrycket. Jag tog bort ena klämman på batteriladdaren och rev i åt ungen att hon skulle stänga av larmet. Alla grannar runt oss kikade ut och det gjorde framförrallt dottern lite uppstressad.

Jag sa åt henne att ringa pappan för att få vet hur man skulle få av larmet om det drar igång sådär. Ungen ringde och prexis samtidigt ringde det i MIN mobil och därmed konstaterades att hon inte är så mycket mindre stressad än jag :o) Hon tog alltå fel och ringde mej istället för till pappan. Heja på!

Jag informerade de grannar som ändå stod och glodde och detta uppskattade dottern inte alls men jag tycker att dom hade rätt att veta. Det TUUUUTADE ju faktiskt ändå rätt så högt...

Jag försökte koppla på laddaren igen och JAJAMEN, det tutade hysteriskt om bilen igen. En kille som hade oturen att parkera sin MC prexis bakom ungens bil kom till undsättning och efter diverse trassel fick vi igång bilen, tyst på larmet och strax innan dottern svettades ihjäl kunde hon lämna detta bostadsområde med en pluttrande Saab vid namn Urban.

Jag som ändå var uppe på benen stack iväg till firman och kokade ringblomssalva och bläddrade i lite pappershögar.