Det är lite intressant att studera hur folk agerar i flock tycker jag och på senaste tiden har jag verkligen haft tillfälle att se detta.

Till exempel var jag med på mässan under hela veckan då O-ringen begav sej i mina hemtrakter och på plats förutom jag och lite annat folk som ville sälja saker fanns sådär 11000 orienterare. Det är gott om folk som gillar att orientera och man antar ju att dessa människor lever tämligen normala liv då de inte är ute i skogen och springer med karta och kompass.

Nu samlades de ihop i lilla Mohed under en vecka och det var orienterare från massor med länder och jag misstänker att dessa 11000 människor lever helt vanliga liv, går till jobbet, äter, sover... och att de såklart sysslar med en massa OLIKA saker förutom det gemensamma intresset de samlats för. Ändå så blev de så lika varandra på nåt sätt där när de kom ihop sej i en flock. Det var ett harmoniskt folk som inte klagade över lite regn eller gassande sol. De kom familjevis och var ganska tystlåtna och trevliga. Inte stressade fick man för sej. De var inte de mest köpstarka personer jag träffat på men jag anar att orienterarfamiljen har med sej en ganska välplanerad packning och inte behöver impulsköpa så mycket.

Förra fredan var jag och han som jag numera bor ihop med, dottern och brorsan med familj till Rättvik. Det visade sej att det varit Classic Car Week hela veckan i Rättvik och det var inte klokt vad med gamla bilar det var där. Förutom de som satt och tuffade runt runt runt runt i Rättvik med bilarna fanns de billösa entusiasterna. De hade placerat sej i rondeller och dikeskanter med eller utan fikakorg och bara satt där och kollade. Man misstänker ju att alla dessa bilintresserade lever helt vanliga liv men ändå gör en massa olika saker då de inte samlas för att grotta ner sej i sitt gemensamma intresse, gamla bilar... men ändå så blev de så lika på nåt sätt nu när de blev så många. Ett coolt folk som minsann inte stressade upp sej i bilkön utan bara lugnt tuffade vidare varv på varv medan de som satt i diket inte alls störde sej på avgaser och att det var omöjligt att ta sej över vägen.

Då och då la bilarna av och då såg man en hel hög med entusiaster som ivrigt kastade sej över öppnade motorhuvar och bankade och skruvade med ett stort leende på läpparna. För många kanske just det ögonblicket blev veckans höjdpunkt. -Då de stod där utanför Statoil och mekade med den gamla kärran från -62 och fick den att fungera igen så de kunde åka 20 varv till.

Senare på kvällen åkte vi till Dalhalla på konsert. Salem Al Fakir var det som spelade och i publiken fanns 4000 personer samlade. Dalhalla är ett gammalt kalkstensbrott och det gör att det blir lite svalare där nere än ovanför gropen. Der regnade en hel del under konsertens början men vem brydde sej!? I vanliga fall skulle jag knappast välja att sitta i ett kalkstensbrott då det regnade och jag tror inte så många av de andra i publiken skulle göra det utan att klaga heller. Här var det ingen som klagade. Man köpte sej en stor grön regncape för 40 kronor och satte sej förväntansfullt ner och väntade på att musiken skulle komma igång. Det var liiite ruggigt men så fort konserten kommit igång så märkte man ju inte ens regnet. Plötsligt var man liksom en del av denna stora psykologiska massa där alla var samlade för att lyssa på bra musik i mysig miljö.

På vägen hem regnade det också. Jag var inte längre en del av den där psykologiska massan utan satt och muttrade över dåliga vindrutetorkare och taskigt väder.

Nu har jag haft förmånen att tillbringa några dagar i Rengsjö på Hembygdsgården där jag säljer mina hemkok över sommaren. Här har man fått till en trevlig stämning modell "bullerbyn". På tisdagar och onsdagar får ungarna klä ut sej i gammaldags kläder och de får tova, snickra fågelholkar, klappa djur och fika på hembakat fikabröd. I fönstren står det pelargoner och stämningen är harmonisk.

Jag och mina hantverkarkompisar håller till i ett av husen med höga trösklar och stooora nycklar i nyckelhålen. Hit kommer folk från när och fjärran när de är ute på semester (hade just en fransk familj här och en av damerna köpte en virkad pannlapp) eller bara ska göra nåt lite mysigt med sina barn. Det kommer coola par från storstan och gamla tanter som vill ha sej en redig kopp kaffe. Alltså folk med olika vardag och olika livsstilar. Nu lallar dom runt här bland getter som smiter och tunnbrödsbak och är hur lugna och fina som helst. Även om de går runt i sina coola märkeskläder fingrar de nostalgiskt på tovade glasögonfodral, gamla vykort med kungaparet på bron till just det hus som jag befinner mej i nu och de köper med ett stort leende tomteklubbor till både sej själva och sina små.

Här skäms man om man pratar i mobiltelefon. Vi har inte kortdragare men det är inga problem, folk trollar fram kontanter eller lånar av någon. Jag har gömt mej med datorn bakom kassadisken och sitter och tycker det skulle vara superpinsamt om någon kom på att jag sitter här och bloggar. Så himla otidsenligt. Jag skiljer mej starkt från den psykolgiska massan här just nu.

Jag måste faktiskt plocka undan den här maskinen nu och istället njuta lite till av doften av såpan från träplankorna, av att se ut genom de gamla ojämna glasrutorna och förundras över att det växer mossa i kittet på samma fönster...

  
Nyckeln till nattstugan som jag huserar i med hemkoket i sommar.