Men Ååååå vad jag är trött idag!

Det känns som att jag bara sitter och försöker fördriva tiden tills man liksom helt legalt kan dega ner sej i soffan på rikigt i kväll då det är MELODIFESTIVAL!

Jag äääälskar melodifestivalen. Förr älskade jag den mer än nu i och för sig men det är ok nu med.

Mitt mål för dagen är att orka ta mej iväg till nån affär och få tag på en påse chips och dipp så inte traditionen bryts.

Jag åker snart.

Ska bara dega lite till.

Snart är jag på väg.

Kollar på en liten musikvideo först bara...

Fortsätter babbla om resan till staterna.

Jag är en väldigt slätstruken och vardaglig prick. Jag har tillbringat de flesta av mina dagar i Stråtjära och min jobbarkompis har inte heller ett så speciellt världsvant utseende. Hon kommer från Maråker men har faktiskt flyttat in till Ljusne :o)

Nåja, efter att ha tagit oss till London och kommit med rätt buss till rätt terminal var det dags att ta sej igenom säkerhetskontrollen. Det var MÅNGA som skulle igenom den där säkerhetskontrollen och någon ska ju stoppas för extrakoll.

Den här gången valdes jobbarkompisen från Maråker ut för att få handbagaget igenomgånget och som extra knorr rundades kollen av med en kroppsvisitering.

Det är fint att de har såna här rutiner men det vete då väl fan om jag inte hade valt nån annan att kolla upp. Jag tror inte man kan vara så mycket oskyldigare än den här bruden och eftersom hon är 3 äpplen hög och inte väger så mycket mera än en låda bananer så har hon då i vilket fall omöjligt kunna fört in några större mängder av sprängmedel och knark.

Har dom nåt system de går efter, typ... "Nä hörni, idag tar vi alla som har nikeryggsäckar" eller... "idag tar vi dom som börjar på bokstaven K" eller...

Har dom kanske listat ut att det blir mycket mindre med jobb om man tar de här som ändå inte för med sej nåt illegalt....

Japp, det var det det.

Igår kväll kom jag hem från den lilla lilla resan som jag åkte på med jobbet.

Jag var borta från Sverige i drygt 5 dagar och reste drygt 2 dygn totalt så man kan väl säga att det blev just -drygt!

Ja, nu ska man ju inte klaga för vi hade ju flygmaskiner att tillgå, det är värre för flyttfåglarna som får flaxa för egen maskin men som de flesta vet så blir det lite segt efter nån timme när man bara ska sitta och avvakta.

På vägen ner åkte  vi via London och sen vidare till Houston för att till sist ta det sista lilla planet till slutdestinationen Irvine i Californien.

Redan på Arlanda gick jobbarkompisen ut stenhårt med att knappt få sin väska med planet. Min väska checkades in och 3 sekunder senare när hennes väska skulle checkas in var det finito med tid för att få med något mer bagage. Det började förresten bli finito med tid för att få med oss själva också så vi kutade iväg och fick väskan inskickad på specialbagageavdelningen och sen var det språngmarsch till planet. Hann bara fika och oja oss över hur låångt vi hade kvar att åka så var vi framme i London.

Där var det buss mellan terminalerna och där fick vi tillfälle att se hur man på ett arrogant och ointresserat sätt kan få sitt jobb att bli riktigt underhållande.

Jag och kompisen K hade fått berättat för oss att det var brååådis som fan på flygplatserna och att man inte direkt kan gå och flanera när man ska byta plan och eftersom det var så långt att man var tvungen att ta bussen så var vi extra adrenalinstinna. Vi kom insladdande i ett stooort rum med endast en person i. En liten kille med terroristliknande utseende. Eftersom man inte vill komma fel så hastade jag fram till honom och visade honom alla papper jag hade och undrade om vi var på rätt spår. Han såg helt nollställd ut och pekade på en dörr på andra sidan rummet. För att ta sej till dörren fick man gå i en labyrint, ja ni vet så där som det kan vara på tex IKEA när det är lång köö i matsalen. Avstängt så man ska snirkla sej fram liksom. Lite onödigt kan man tycka det där eftersom det som sagt bara var vi tre i rummet. Jag, kompisen K och terroristen.

Vi snirklade oss fram fort som fan till dörren och sen ängnade vi sådär 3 minuter åt att försöka få upp dörrfan.

Det var en sån där skjutdörr som brukar öppnas bara man kommer i närheten av den så vi gick med bestämda steg fram till dörren. Dörren var stängd. Vi testade att smyga fram. Dörren var stängd. Vi viftade med händerna, skuggboxade mot den, pillade på den. Dörren var stängd.

Hela tiden satt den lille terroristen och tittade tomt och uttryckslöst på oss.

Efter de 3 minuterna såg jag en A4-lapp på dörren på sidan om den vi attackerat. Där stod det att dörren öppnas AUTOMATISKT när det kommer en buss.

Hade pojkfan inte kunnat sagt det? -Jo, förmodligen... men FATTA vad mycket roligare det blev för honom de här 3 minuterna när han lät bli att berätta!