Har varit möte i kväll och jag hatar det.

Egentligen är det en trevlig idé. Man träffar folk och i det här fallet är det trevliga människor. Man snackar om saker som man har gemensamt, kläcker idéer och rätar ut frågetecken. ÄNDÅ: jag hatar det!

Det är det här med att det tar sån tid som jag inte riktigt fixar. Det kan räcka med att nån säger nåt om att kaffet är lite kallt så måste nån (jag) berätta om hur det var när vederbörande åkte på marknad för nån helg sen och skulle ha med en slurk välgörande kaffe i den nyinköpta termosmuggen. Efter att ha åkt nån mil läppjade jag försiktigt på det för att inte bränna mej och FAN VAD ÄCKLIGT... hade glömt att värma vattnet så det var krankallt vatten med kaffeklumpar i. Pulverkaffe löser sej visst inte i kallvatten. Berättade det här för en knallekolega och innan jag han beskriva hur det smakade sa han "mmm, det var kallt vatten med kaffelklumpar i va?!" Skönt med kolegor som förstår hur det är...

Ja, nu tappade man ju tråden.

Det är precis det som händer hela tiden på våra möten. Alltid är det nån som har nåt kul/spännande/sorgligt/irriterande... att säga och till sist kan det vara rent omöjligt att ta sej nånstans i dagordningen. Till nästa möte ska jag ta upp det här för det verkar som att alla egentligen vill hem till sitt i skaplig tid. Får ta med en rulle silvertejp och dra igen munnen på mej själv om jag känner att jag har för mycket att prata om.

Inser nu att med det där gänget kan det gå åt en del tejp.... Får leta billig silvertejp i morgon.

...inte som i inne utan som i mamma

Hon försöker få kontakt. Jag märker det tydligt. I morse kom hon och ringde på dörren just när jag var på väg till stan för att jobba. Förra veckan gjorde hon också små tappra försök. En dag 3 ggr. Det börjar kännas lite pinsamt att jag alltid är på språng men jag har givit ett halft löfte om att det kommer att bli lugnare framåt oktober. :o)